EUDR 2026 – nya tidsfrister, förenklingspaketet och vad svenska börsbolag behöver göra nu

EU:s avskogningsförordning, EUDR, har skjutits fram två gånger sedan den antogs i maj 2023 och tillämpas nu från 30 december 2026 för stora och medelstora företag¹ samt från 30 juni 2027 för mikro- och småföretag. I maj 2026 presenterade EU-kommissionen dessutom ett förenklingspaket som beräknas minska företagens efterlevnadskostnader med ungefär 75 procent. Förordningens kärna är oförändrad, men det har hänt en del som är värt att känna till.

Den här artikeln förklarar vad EUDR innebär idag, vilka som omfattas, vad rapporteringsskyldigheten innebär, och vad förenklingspaketet betyder i praktiken. Vi tittar också på hur kraven skiljer sig åt mellan branscher och hur EUDR-data kan integreras med CSRD och CSDDD – för att undvika parallella och kostsamma rapporteringsspår. För en bredare bild av det omgivande regulatoriska skiftet hänvisar vi till vår tidigare artikel om Omnibus och CSRD.

Vad är EUDR?

EUDR är EU:s avskogningsförordning, antagen 31 maj 2023. EUDR ersätter den tidigare timmerförordningen, vilket förbjuder handel med virke och trävaror från olaglig avverkning på EU:s inre marknad. Timmerförordningen fortsätter dock att gälla för trä producerat före juni 2023 fram till slutet av 2027. 

EUDR förbjuder att de sju råvarorna nötkreatur, kakao, kaffe, oljepalm, gummi, soja och trä placeras på EU-marknaden om de härrör från mark som avskogats eller utsatts för skogsförstörelse efter 31 december 2020. Detsamma gäller ett femtiotal produkter av dessa råvaror – allt ifrån choklad och däck till möbler och papper. 

Förordningen ställer tre krav på företag som importerar, säljer eller exporterar berörda råvaror och produkter: 

• Produkterna ska vara avskogningsfria. De får inte komma från mark som har drabbats av avskogning eller skogsförstörelse efter den 31 december 2020. Kravet gäller hela leveranskedjan, vilket innebär att företag behöver ha kontroll över råvarornas eller produkternas ursprung från produktionsplatsen hela vägen till slutmarknaden. 
• Produktionen ska följa lagstiftningen i produktionslandet. Det kan exempelvis gälla regler kring markanvändning, miljöskydd och arbetsrätt. Företag måste kunna visa att råvarorna eller produkterna har producerats i enlighet med de lagar och regler som gäller i det land där de har sitt ursprung. 
• En due diligence-förklaring ska lämnas in. Företaget måste genomföra en riskbedömning och rapportera att kraven är uppfyllda. En viktig del av due diligence-processen är att företag ska kunna ge geografiska koordinater för de markområden där råvarorna eller produkterna har producerats. 

Två fördröjningar och nuvarande tidsfrister

Ursprungligen skulle förordningen ha trätt i kraft den 30 december 2024, men efter omfattande kritik från näringslivet, vilket resulterat i behov av förenklingar har ikraftträdandet skjutits upp vid två tillfällen. De datum som nu gäller är:

• 30 december 2026 för stora och medelstora företag
• 30 juni 2027 för mikro- och småföretag samt fysiska personer

Det senaste förslaget om uppskjutning innehöll också tre materiella förändringar. För det första infördes en ny kategori – verksamhetsutövare i senare led – som kan referera till befintliga due diligence-förklaringar utan att göra en egen riskbedömning. För det andra togs böcker och tidningar bort ur produktlistan. För det tredje fick kommissionen i uppdrag att genomföra en förenklingsöversyn. 

Aktörer i leveranskedjan 

Förordningen identifierar två huvudkategorier av aktörer plus den nya kategorin från december 2025:

• Verksamhetsutövare. Den som för in en relevant produkt på EU-marknaden för första gången, eller exporterar. Tyngst reglerade med alla due diligence-skyldigheter. För SME finns vissa lättnader. 
• Handlare. Den som säljer vidare en produkt som redan placerats på EU-marknaden. Notera att för icke-SME handlare gäller i praktiken samma krav som för verksamhetsutövare. 
• Verksamhetsutövare i senare led. Ny kategori från december 2025. Kan hänvisa till uppströms due diligence-förklaringar utan att behöva göra en ny riskbedömning. 

Två konkreta exempel som illustrerar skillnaden mellan verksamhetsutövare och handlare. När kaffebönor skördas utanför EU och skickas till ett rosteri inom unionen blir rosteriet verksamhetsutövare eftersom det är den aktör som först placerar produkten på EU-marknaden; när det färdig rostade kaffet säljs i en livsmedelsbutik fungerar butiken som handlare. För trä gäller motsvarande logik: om virke avverkas utanför EU och skickas till en möbeltillverkare inom unionen blir tillverkaren verksamhetsutövare, medan återförsäljaren av den färdiga möbeln är handlare. Tillverkas möbeln däremot utanför EU blir den aktör som först importerar och säljer produkten inom unionen istället verksamhetsutövare.

Förordningen gäller oavsett företagets storlek. Även det minsta företag som placerar en relevant råvara eller produkt på EU-marknaden måste följa kraven. Storleken påverkar dock både tidsfristen för när kraven börjar gälla och hur omfattande skyldigheterna är. Mikro- och småföretag som är verksamhetsutövare får till exempel lämna in en förenklad deklaration istället för en fullständig förklaring om due diligence. Finansiella institut är för närvarande undantagna, men frågan kan komma att aktualiseras vid kommissionens kommande översyner. 

Due diligence – tre obligatoriska steg

Varje verksamhetsutövare måste genomföra tre steg för varje försändelse innan produkten placeras på marknaden eller exporteras:

1. Informationsinsamling. Företaget samlar in produktbeskrivning och HS-kod, kvantitet, produktionsland, geolokalisering av varje markområde där råvaran producerats, produktionsdatum, leverantörens namn och adress, samt verifierbara bevis på att produkten är avskogningsfri och lagligt producerad.
2. Riskbedömning. Verksamhetsutövaren bedömer risken för att produkten är icke-överensstämmande utifrån landklassificering, leverantörshistorik, leveranskedjans komplexitet, korruptionsnivå i ursprungslandet och eventuella välgrundade ansökningar från tredje part.
3. Riskreducering. Om risken bedöms vara mer än försumbar måste företaget vidta åtgärder innan produkten placeras. Det kan handla om oberoende tredjepartsrevision, satellitbaserad verifiering, leverantörsutbildning, kompletterande dokumentation eller byte av leverantör.

När de tre stegen är genomförda lämnar verksamhetsutövaren in en due diligence-förklaring i EU:s informationssystem. Förklaringen får ett referensnummer och ett verifikationsnummer som följer med tulldeklarationen och kontrolleras vid EU-gräns.

Geolokalisering på markområdesnivå är ett av de mest krävande inslagen, och datamängderna kan bli betydande. För en nordisk massaproducent som köper virke från tiotusentals privata skogsägare innebär kravet att exakta uppgifter och koordinater om var varje markområde ligger måste samlas in och hanteras i ett due diligence-system. För en kakaoinköpare i Västafrika eller en kaffeinköpare i Vietnam handlar det om att kartlägga ett mycket stort antal små odlares marker. Ansvaret för att informationen stämmer ligger hos verksamhetsutövaren. Stora företag kan inte lägga det ansvaret på sin leverantör. För mindre företag finns viss möjlighet till det.  

Landklassificeringen 

EUDR klassificerar alla länder i en av tre riskkategorier för avskogning: låg, standard eller hög risk. 

Kommissionen publicerade sin första landsklassificeringlista i maj 2025, där endast fyra länder klassificerades som hög risk: Ryssland, Belarus, Nordkorea och Myanmar, samtliga redan föremål för EU-eller FN-sanktioner. Ett stort antal länder klassificerades som låg risk, däribland samtliga EU-medlemsstater samt länder som USA, Kanada, Japan, Kina, Indien och Vietnam. Resterande länder innehar en standard risknivå, till exempel Argentina, Bolivia och Gambia. Hela EU:s landsklassificeringlista finns här.  

Vid import från lågriskländer krävs varken riskbedömning eller riskreducering, men informationsinsamling, inklusive geolokalisering, gäller ändå. 

Maj 2026 — förenklingspaketet i sex delar

Kommissionens paket från 2026 är den senaste nyheten just nu som beräknas minska de totala efterlevnadskostnaderna för berörda företag från cirka 8 till 2 miljarder euro per år, vilket är en minskning med cirka 75 %. Grundtexten i förordningen öppnas inte för omförhandling. Kommissionens paket består av sex separata delar:

1. Rapport till Europaparlamentet och rådet — den lagstadgade förenklingsöversynen.
2. Uppdaterad FAQ (version 5) med praktiska klarlägganden.
3. Reviderad guidance (version 3).
4. Utkast till genomförandeakt som reglerar informationssystemet.
5. Utkast till delegerad akt som ändrar bilaga I — den enskilt mest påverkande delen för operatörer.
6. Nya kommunikationsverktyg för leveranskedjor.

Utkastet till den delegerade akten föreslår att fler produkter läggs till i förordningen, men också att vissa tas bort:

• Produkter som föreslås tillkomma: löslig kaffe samt extrakt, essenser och koncentrat av kaffe; flera palmoljederivat, inklusive tvål gjord med palmolja; frysta nötkreaturstungor.
• Produkter som föreslås tas bort: regummerade gummidäck samt hudar och läder från nötkreatur.
• Nya horisontella undantag: produktprover, engångs- och flergångsförpackningar, marknadsföringsmaterial, avfall, begagnade varor och korrespondens.
• "ex"-prefix införs för flera produkter för att klargöra att till exempel kokosolja, bambu och syntetiskt gummi inte omfattas.

Utkastet var öppet för offentligt samråd fram till 1 juni 2026, och beslut väntas under sommaren eller till hösten. Företag med exponering mot palmolja, löslig kaffe, däck eller läder bör omvärdera sin omfattningsbedömning baserat på utfallet. 

Branschens olika utgångslägen

EUDR är samma lag för alla, men det praktiska arbetet ser väldigt olika ut beroende på vilken bransch man verkar i:

• Skog och papper har ett relativt gynnsamt utgångsläge jämfört med många andra branscher. Många företag äger skogen själva eller har direkta relationer med skogsägarna, vilket underlättar insamlingen av geografiska uppgifter. Den största utmaningen är i stället av teknisk natur: att koppla befintliga system för skogsförvaltning till EU:s informationssystem så att förklaringar kan lämnas in i skarp drift. Några nordiska aktörer har redan kommit i gång med detta, medan merparten har dokumenterade processer som ännu inte tagits i fullt operativt bruk. 
• Livsmedel med kakao, kaffe och palmolja står inför de största praktiska utmaningarna av de branscher som berörs av förordningen. Det beror på att leveranskedjorna är ovanligt långa och komplexa, från en europeisk tillverkare kan kedjan löpa fem eller sex led bakåt genom kooperativ och mellanhandlare, ända ner till tiotusentals småbrukare utspridda över stora geografiska områden. Att verifiera exakt var varje råvara har producerats kräver ofta en kombination av satellitövervakning och certifieringsprogram. 
• Kosmetik och hygien berörs framför allt genom användningen av palmoljeprodukter och vegetabiliska oljor. Utkastet från maj 2026 föreslår att fler palmoljeprodukter ska omfattas av förordningen, däribland tvål gjord med palmolja, vilket skulle öka antalet produkter som kräver due diligence i denna bransch. 
• Däck och fordonsindustri berörs genom naturgummi, som utvinns från gummiträd. Syntetiskt gummi, som tillverkas av petroleumprodukter, omfattas inte. En central utmaning för branschen är spårbarheten: det är idag relativt vanligt att kunna spåra gummi till den första uppsamlingsplatsen där råvaran samlas in från odlare, men att sedan kartlägga exakt vilka odlarmarker som ligger bakom är svårare och kräver ytterligare arbete. Branschorganisationen Global Platform for Sustainable Natural Rubber (GPSNR) arbetar med att samordna insatserna. Utkastet från maj 2026 föreslår att regummerade gummidäck undantas från förordningen, vilket i så fall skulle minska bördan för däckindustrins eftermarknad.
• Textil och mode berörs på två sätt: genom viskos och andra träbaserade fibrer, samt genom läder från nötkreatur. För viskos är situationen relativt hanterbar eftersom produktionen är koncentrerad till ett begränsat antal fiberproducenter globalt, vilket gör det enklare att etablera spårbarhet. Läder är dock svårare. Nötkreatur flyttas oftast mellan flera gårdar under sin livstid och passerar slakterier, garverier och flera förädlingssteg innan det når en klädtillverkare, vilket gör att varje steg gör det svårare att spåra ursprunget tillbaka till ett specifikt markområde. Utkastet från maj 2026 föreslår att läder och hudar från nötkreatur undantas från förordningen, vilket vore en betydande lättnad för modesektorn. 

Tillsyn och sanktioner

I Sverige är Skogsstyrelsen utsedd som behörig myndighet och ansvarar för tillsyn, kontroller och rapportering till EU. Tillsynen är riskbaserad: myndigheten ska årligen kontrollera minst 3 procent av verksamhetsutövarna per råvarukategori, eller 1 procent vid import från lågriskländer. Kontrollerna sker bland annat via det digitala informationssystem där företag lämnar in sina due diligence-förklaringar. 

EU kräver att nationell lagstiftning ger myndigheterna befogenhet att utfärda böter på upp till 4 procent av företagets totala EU-omsättning föregående år. Det är inte en obligatorisk standardbot, utan myndigheterna gör en bedömning i varje enskilt fall och kan döma ut lägre belopp. Däremot får länderna inte begränsa den befogenheten till under 4 procent. Övriga sanktioner inkluderar konfiskering av produkter och intäkter, tillfälliga handelsförbud vid grova överträdelser och upp till tolv månaders utestängning från offentlig upphandling. 

Integration med CSRD och CSDDD 

EUDR, CSRD och CSDDD är separata regelverk med olika tillämpningskretsar, men för många företag överlappar de i praktiken. Den leverantörsmappning och riskbedömning som EUDR kräver kan med fördel samordnas med den due diligence som CSDDD ställer krav på över hela värdekedjan, även om CSDDD dessutom omfattar mänskliga rättigheter, vilket EUDR inte gör. 

Om och hur EUDR-data kan användas för att möta krav under CSRD, exempelvis ESRS E4 om biologisk mångfald och ekosystem, beror på företagets situation och bör utvärderas separat.  

Omnibus 1-direktivet ändrade tröskelvärdena för både CSRD och CSDDD. CSRD gäller numera företag med fler än 1 000 anställda och nettoomsättning över 450 miljoner euro, medan CSDDD gäller för företag med fler än 5 000 anställda och omsättning över 1,5 miljarder euro. Omnibus ingen direkt effekt på EUDR, vilket innebär att företag som efter Omnibus faller utanför CSRD eller CSDDD ändå kan omfattas av EUDR. 

Vad bör företag göra nu

Inför tillämpningen den 30 december 2026 är det sex områden som väger tyngst:

• Fastställ er roll i leveranskedjan. Avgör om företaget är verksamhetsutövare, handlare eller verksamhetsutövare i senare led. Detta behövs göras per produktlinje då rollen kan skilja sig mellan olika produktområden inom samma koncern.
• Bygg rätt datastruktur från början. Förordningen kräver exakta geografiska uppgifter om de markområden där råvarorna producerats. Det är enklare och billigare att bygga detta korrekt från start än att behöva göra om det senare. 
• Bevaka regeländringarna under 2026. Utkastet till den delegerade akten är öppet för samråd fram till 1 juni 2026, och beslut väntas under sommaren eller hösten. Företag med exponering mot palmoljeprodukter, lösligt kaffe, däck eller läder bör se över sin bedömning av vilka produkter som omfattas när utfallet är klart.
• Samordna med hållbarhetsrapporteringen. Den data som samlas in för EUDR kan även vara användbar för hållbarhetsrapportering under CSRD och kommande CSDDD. Det lönar sig att tänka igenom datastrukturen så att samma underlag kan användas på flera ställen. 
• Se över leverantörskontrakten. Kontrakten behöver säkerställa att leverantörerna kan leverera nödvändiga uppgifter om råvarornas ursprung i rätt format och i rätt tid.
• Kommunicera sanktionsrisken korrekt. Böter kan uppgå till fyra procent av omsättningen. Se till att den risken beskrivs i korrekt kundmaterial och i års- och hållbarhetsredovisningen.

Tänk på att börja i tid

EUDR är inte ett separat hållbarhetsprojekt utan en operativ och dokumenterad process som måste vara klar innan första försändelse efter 30 december 2026 skickas. För konsumentvaruföretag med komplexa flerlagerleveranskedjor är tillämpningsdatumet inte en avlägsen tidshorisont. Den faktiska implementeringen av leverantörsdialog, kontraktsändringar, datainsamling, satellitverifiering, ERP-integration mot informationssystemet och intern utbildning tar typiskt 12 till 24 månader.

AVA Corporate Communications är en ledande byrå inom finansiell kommunikation, IR och hållbarhetsrapportering. Vi hjälper börsnoterade företag att navigera nya regelverk som EUDR, CSRD, CSDDD och Omnibus, från strategiskt ramverk och leverantörsmappning till integrerad dataarkitektur, due diligence-förklaringar och fullständig hållbarhetsrapportering. Kontakta oss för att diskutera hur vi kan stötta er på vägen mot en framgångsrik EUDR-beredskap inför den 30 december 2026.

¹ Enligt EU:s redovisningsdirektiv (2013/34/EU) klassificeras ett företag som medelstort om det inte överskrider minst två av följande tre gränsvärden: genomsnittligt antal anställda om 250 personer, balansomslutning om 25 miljoner EUR samt nettoomsättning om 50 miljoner EUR. Företag som överskrider minst två av dessa gränsvärden klassificeras som stora företag.